Gamla hamn – en kulturhistorisk resurs

Guy Björklund, Jakobstads museum

Gamla hamn – en kulturhistorisk resurs

Gamla hamn i Jakobstad utgör idag den innersta delen av en havsvik, som sträcker sig i nord-sydlig riktning, nordväst om Jakobstads centrum. Hamnviken, som den också kallas, fick under många decennier ta emot stadens avloppsvatten och var därför dömd att helt slammas igen. Då staden i slutet av 1970-talet fick ett nytt reningsverk och nedsmutsningen av Gamla hamn upphörde, aktualiserades planerna på att restaurera den gamla hamnviken. Den hade nu blivit så nedsmutsad och uppgrundad att den nästan hade blivit helt oanvändbar.

Gamla hamnområdet hörde ända till 1950-talet både till Jakobstad och till Pedersöre. Gränsen gick mitt i hamnviken så att den södra och östra stranden hörde till Jakobstad medan den västra hörde till Vestersundsby i Pedersöre. I första hand var tanken att Gamla hamn skulle ge nya och bättre båtplatser för nöjesbåtarna, men nu framkom idén att skapa en helhetsplan för hela Gamla hamnområdet. Stadsstyrelsen tillsatte en kommitté 1985, som skulle utreda den framtida användningen av området. Samma år delgav kommittén sin rapport, där man som grund för områdets utveckling har satt områdets miljömässiga och kulturhistoriska särdrag och resurser. Gamla hamnområdet har redan sedan början av seklet varit ett naturligt rekreationsområde för jakobstadsborna. Här har funnits simhus, dansplats, nöjespark, segelpaviljong, som marvillor och strövområde. I framtiden skall området fortsättningsvis fungera som ett rekreationsområde.

De kulturhistoriska resurserna som finns i området har varit endast delvis kända, eftersom det inte har gjorts några större inventeringar eller undersökningar rörande Gamla hamn. Jakobstads museum har genom de aktuella planerna fått på sitt ansvar att utföra en grundforskning av det gamla hamnområdet och utföra en inventering av de funktioner och anläggningar som har varit förknippade med området.

Den viktigaste resursen är själva hamnen med hamnanläggningar ss. lastbryggor, magasin, båthus och lämningar av produktionsanläggningar ss. beckbruk, skeppsvarv, repslagarbana m.m.

Hamnen och hamnanläggningarna

Själva namnet Gamla hamn, går tillbaka till senare delen av 1800-talet, då staden redan hade fått en ny hamnanläggning längre ut vid stranden av Alholmen. Gamla hamn kom att ha sin största betydelse som hamn från 1600-talets början till 1830-talet och då tjärhandeln i slutet av 1850-talet upphörde förlorade Gamla hamn också, sin funktion som upplagsplats för tjära. Därefter kan man säga att hamnen degraderades till en småbåts- och fiskehamn och idag är det fritidsbåtarna som dominerar hamnviken.

Gamla hamns historia går mycket längre tillbaka än 1652, då Jakobstad grundades. Tackvare hamnen grundades staden just på den plats där den ligger idag. 1652 skrev Ebba Brahe i sitt ”fundationsbrev” till sin fogde, Henric Tavast på Pinnonäs gård, att han skulle se ut en lämplig plats för staden invid hamnen. Hamnen som åsyftades var den s.k. Pedersöre hamn, som då omfattade Gamla hamn och dess fortsättning inåt land, det som senare kallades Stadssundet.

Jakobstad fick under sina första år kämpa mot sina grannar, Nykarleby i söder och Gamlakarleby i norr, för att få behålla sina stadsprivilegier. Till sitt försvar anförde stadens borgare, att Jakobstad ägde den bästa hamnen i Österbotten. Man vände sig flera gånger under 1600-talet till kungs i denna fråga och man skaffade också intyg över hamnens förträfflighet. Ett av dessa är skrivet av Påhl Lijtheen, som var befälhavare på kronans skepp, ”St. Philippus", som låg i stadens hamn1682. Lijtheen skriver att hamnen har ett "gott inlopp", utan större grund och att djupet i medeltal i själva hamnviken var 12-13 fot samt att fartyg kan ligga invid strandbodarna och intaga last. År 1686 intygar också kommendören Christoffer Vernich, senare adlad Wernfeldt, att han utan problem hade sökt vinterhamn i Jakobstad med två av kronans lastdragare vardera om 110 fots längd och med ett djupgående fullastade på 9 fot.

Dessa intyg kom att ha stor betydelse. Det kan man se i de svar som magistraten i Jakobstad fick och som nästan ordagrant innehåller samma konstaterande om hamnen, som är återgivna i intygen. De här intygen är också de äldsta beskrivningarna av hamnen och de äldsta angivelserna om vattendjupet i hamnen. Från 1700-talets senare del finns ett flertal beskrivningar av hamnen och också mera kartor som ger mera detaljerade uppgifter om hamnen. Jakobstads första historieskrivare Hans Henric Aspegren formulerar sig år 1763 på följande sätt då han beskriver hamnen: ”hamnens like till utlopp och ankarställe, sökes förmodligen fåfängt vid någon stad i Österbotn …”.

Andra samtida beskrivningar är gjorda av lantmätare Jonas Cajanus år 1762, av tullinspektör Eles år 1773 och borgmästare Natanael Häggström, som under pseudonym år 1784 skrev en längre artikelserie i Tidningar utgifna af ett Sällskap i Åbo. Alla dessa beskrivningar och artiklar under slutet av 1700-talet hade ett mycket bestämt syfte, nämligen att bereda marken för seglationsfrihet och utvidgade tullrättigheter för staden.

Terrängmässigt hade hamnen ett bra läge då den var välskyddad för de flesta vindar. Kittholmen gav skydd mot de hårda nordliga vindarna och därför var trädfällning på Kittholmen förbjuden. Förbudet upprepades kategoriskt varje år under hela 1700-talet. I söder och sydväst gav Biskopsholmen, Skutkull och Skutnäs hamnviken lä för vindarna. De naturliga förutsättningarna räcker inte för att få en fungerande hamn, dessutom behövs naturligtvis olika slag av anläggningar som underlättar verksamheten i hamnen. I skydd av skogen på Kittholmens södra strand fanns hamnens lastageplats med bodar och tjärmagasin. Stranden var grund, varför man hade varit tvungen att bygga lastningsbryggor ut i hamnviken, vid vilka skutorna kunde angöra.

Också på en halvö, Biskopsholmen, sydost om hamnviken, fanns bodar och tjärmagasin. Här beslöt man år 1734 att uppföra ett pålverk för att förstärka stranden och underlätta lastningen ett äldre pålverk hade funnits vid Nätinabban men det blev förstört under Stora Ofreden och uppbyggt på nytt 1722. Under 1750-talet hade man också planer på att sända en person till Stockholm för att lära sig konstruera pålverk. Huruvida planerna genomfördes är inte bekant.

I hamnviken fanns också en gemensam bråbänk, som i huvudsak skulle användas för att kränga fartygen vid. År 1770 ansåg man att den gamla bråbänken blivit ”otjänlig” genom den fortsatta upplandningen. Den gamla bråbänken såldes genom auktion åt handlande Sten och tio av stadens handelsmän gick samman för att uppföra en ny bråbänk. Handelsmännen anhöll om att för bråbänken få falla det behövliga virket i Kittholmsskogen. Denna bråbänk kunde användas endast under några årtionden innan den blev oanvändbar. I stället uppfördes den tredje bråbånken under 1700-talet vid Storoll notvarpet, som var hamnredd, utanför Carlholmen. I början av 1800-talet försköts centrum för hamnen och lastageplatsen längre ut, så att den kom att ligga väster om Kittholmen. Här finns fortfarande kvar ett par större tjärmagasin och platsen har fortfarande kvar karaktären av en gammal hamnplats. Både på den äldre och på den nyare lastageplatsen finns det kvar ett flertal s.k. ”tjärbottnar”, golv från tjärmagasin.

Hamntullen

Den egentliga hamntullen fanns vid stranden av Stadssundet, i norra ändan av Surbrunnsgatan, senare Hamngatan. Da båttrafiken från hamnviken in till staden längs Stadssundet upphörde, under början av 1700-talet, blev det omöjligt att från staden bevaka handeln i hamnen. År 1753 planerade man därför att uppföra en vaktstuga för tullen på Biskopsholmen, men i stället placerades sjötullen på själva lastageplatsen på Kittholmen. Härifrån blev det mycket enklare att övervaka aktiviteterna i hamnområdet.

År 1767 fick jakobstad stapelrättigheter, men saknade rätten att förtulla varor för utrikeshandeln. Dessa varor var man tvungen att förtulla i Gamlakarleby, vilket naturligtvis var till stor nackdel för sjöfarten och försvårade handeln betydligt. År 1797 slapp Jakobstad denna olägenhet, då fullständig tullrättigheter beviljades.

I anslutning till tullhuset fanns också en primitiv balansvåg ute i det fria. Den bestod av en bock och en planka, med två stora korgar. I den ena korgen sattes varorna och i den andra tyngder. Eftersom det var svårt att skaffa tyngder, använde man vanliga stenar, på vilka man hade antecknar deras vikt. Stadens ordinarie våghus fanns mitt i staden och kunde därför inte anlitas.

Stadens tullnär, baron Falkenberg, var inte nöjd med sjö- eller hamntullens placering. Han ansåg att den borde flyttas till nordvästra stranden av Kittholmen så att det blev möjligt att bevaka hamnredden och inloppet till staden, också den mindre farleden som gick öster om Kittholmen. År 1773 författade tullinspektör J. Elers en längre beskrivning över tullväsendets situation i Jakobstad.

Beskrivningen kompletterades även med en karta, renritad 1794 av Gyllenborg. Både beskrivningen och kartan ger en bra bild av handeln och sjöfarten i Jakobstad under senare delen av 1700-talet. Staden fick ingen ny hamntull under den svenska tiden. År 1827 byggdes en ny tullbrygga och antagligen uppfördes också ett nytt tullhus vid bryggan. Den nya tullbryggan uppfördes alldeles i mynningen till hamnviken. Bryggan finns fortfarande kvar, och har under senare tider använts till allehanda uppgifter, men namnet, Tullbron, lever kvar.

Industri- och fabriksanläggningar

Till hamnområdet i Jakobstad drogs naturligtvis - såsom på andra orter - olika slag av industrier och fabriker, både större och mindre. Gamla hamnområdet blev också stadens första industriområde. De äldsta produktionsanläggningarna var sådana som hörde ihop med sjöfarten. Inom Gamla hamnområdet har funnits flera varvsanläggningar och antagligen låg bröderna Mommas skeppsvarv här mellan åren 1666 och 1672.

Mommavarvets chef i Jakobstad, Elias Gavelius, skrev i ett brev till Abraham Momma, att han till varvsplats hade utsett ett ställe, som låg invid stadens hamn på ett avstånd av två muskötskott från staden. Varvsplatsen låg antagligen på Kittholmen. Inom Gamla hamnområdet har det funnits varvsbäddar på många av de omgivande holmarna. De mest kända av dessa är Vattungen och Carlholmen. Vattungen var pedersörebornas gemensamma byggnadsplats sedan gammalt, men p.g.a. rädslan för att spånorna från varven skulle grunda upp hamnviken, förbjöds all Varvsverksamhet inom hamnområdet. Vattungen kom att fungera som pedersörebornas lastageplats, och senare som reparationsplats för hamnpråmarna ända in i på 1900-talet.

År 1777 anhöll handlande Winsten om att få upptimra ett skepp intill sina tjärbodar på Kittholmen, men anhållan avslogs. I staden började man då i stället diskutera en lämplig plats utanför hamnen för en gemensam varvsanläggning. År 1797 hade man kommit så långt att tio av stadens handelsmän kunde gå samman kring ett varvsbolag Varvet placerades på Carlholmen väster om hamnredden. Namnet på varvet blev Carlholmens skeppsvarv. Holmen arrenderades på 100 år av Vestersundsby byalag och under dessa år kom varvet att bestå. På varvet uppfördes både gemensamma och privata byggnader. Man anställde också en varvsvakt, som bodde på varvet. På Carlholmens varv kom det mellan år 1797 och 1874 att byggas öven 150 segelfartyg. Så det är inte utan skäl att området idag heter Varvet.

Jakobstads första fabrik, beckbruket, kom också år 1753, att anläggas vid Gamla hamn, närmare bestämt på Nätinabban söder om hamnviken. Beckbruket fungerade som ett bolag, i vilket några av stadens handlande hade del. I anslutning till beckbruket uppfördes ett skjul för själva beckgrytan, en stuga med farstu för beckbrännaren och bodar för förvaring av tjära, beck och tjära! tågvirke. Beckbruket hade först en beckpanna som rymde 40 tunnor tjära, men större pannor anskaffades efter hand, så att den sista grytan rymde 60 tunnor.

Produktionen var som störst under 1700-talet med ca 1500 tunnor beck per år, och under 1800-talets början ca 1000 tunnor årligen. På 1880-talet användes beckbruket för sista gången.

Omkring år 1800 anlades en repslagarbana på Kittholmen. För ändamålet röjdes en rak och bred gata genom skogen. Tidigare fanns en repslagarbana strax utanför stadens norra tullstaket bredvid Tobaksspinneriet, längs den s.k. Hampspinnaregatan. Då staden växte mot norr måste repslagarbanan flyttas. Repslagarbanan på Kittholmen, eller som den idag kallas Banavägen, är en mycket framträdande lämning av ett hantverk som var så viktigt för skeppsbygget.

Inom Gamla hamnområdet har flera mindre och större arbetsplatser funnits, allt från smedjor till mekaniska verkstäder, från matförsäljning till ölbryggeri, anläggningar som skulle göra denna framställning alltför vidlyftig. Det kan till slut bara konstateras att Gamla hamn var stadens viktigaste industriområde så länge hamnviken kunde fungera som stadens hamn till medlet av 1800-talet.

Försvaret av hamnen

Några större försvarsanläggningar har inte funnits i Gamla hamn, man har i allmänhet förlitat sig på ett passivt försvar. Det har då bestått i att man under oroliga tider tagit bort alla remmare, båkar och annat som utmärkt farleden in till hamnen. På Kittholmens västra strand finns dock en liten skans som uppfördes 1854 under Krimkriget, då den engelska flottan rörde sig i Bottenviken. Till förskansningen hämtades två kanoner från Oravais och för transporten genom Kittholmsskogen anlades en liten väg, som än idag kallas Kanonvägen. Också längre ut på Alholmen uppfördes ett värn för hamnen och staden. Platsen blev senare kallad ”Batteriudden”.

Landhöjning och uppgrundning

Det största problemet för hamnarna vid den österbottniska kusten har landhöjningen varit, så också för Gamla hamn. För att förhindra en alltför snabb uppgrundning hade man infört ett flertal olika förbud som gällde hamnviken, bl.a. det ovannämnda mot skeppsbyggen i hamnen, dumpning av barlast m.m.

År 1774 diskuterade stadens rådmän ett förslag till en hamnordning i enlighet med ett kungligt brev. I ekonomieprotokollet från samma år konstateras mycket pessimistiskt att: ”något besynnerligt, som skulle tiena till hamnens förbättrande, emedan wattnets aftagande i de låga stränderna bidraget mest dertil vår hamns upgrundande, som wäl till ingen dehl kunde hielpas. . .”

Vidare konstaterades det att man måste söka en ny hamnplats längre ut och försöka skydda farleden och redden från uppfyllnad av barlast.

Landhöjningen har varierat under olika tidsperioder och idag räknar man med en landhöi ning på 8 mm/år eller drygt 80 cm/100 år. Av lika stor betydelse har uppgrundningen varit, som på vissa ställen inom Gamla hamnområdet har varit betydande.

Från slutet av 1600-talet finns uppgifter om vattendjupet i hamnviken innanför Vattungen. På 1680-talet var djupet 12-13 fot, under 1770-talet 8-9 fot och i slutet av 1800-talet ca 5 fot. På ca 200 år hade vattendjupet minskat med 7-8 fot, vilket skulle betyda en tillandning på drygt 1 in/100 år.

Sammanfattning

Gamla hamnområdet har haft en stor betydelse för stadens sjöfart och ekonomiska utveckling. Under närmare 200 år fungerade Gamla hamn som stadens hamn och centrum för sjöfart, handel och industri. Sedan Gamla hamnområdet förlorade sin ekonomiska betydelse, har området blivit allt viktigare som rekreationsområde. På Kittholmen uppfördes sommarstugor redan i slutet av 1800-talet. Likaså uppförde den Frivilliga brandkåren här en festplan 1890, som sedan har använts sommartid för allehanda nöjestillställningar.

Genom muddringar, som genomfördes under åren 1984 till 1986, ökades också områdets attraktionsvärde och skapades nya möjligheter till en levande småbåtshamn. Gamla hamnområdet har skonats från en alltför livlig exploatering, vilket också betyder att det inom området finns kvar många synliga lämningar efter verksamheter i Gamla hamn. Gamla hamn utgör därför en resurs för framtiden, ett rekreationsområde både för kropp och själ. Med tanke på detta har man i de omtalade planerna för området tänkt sig bl.a. ett historiskt museum, ett fullskaligt skeppsbygge, Jacobstads Wapen anno 1767, nöjespark med marin anknytning m.m.

Källor

Otryckta källor:
Jakobstads museum:
Nya tullbron, räkenskaper 1827.
Beckbruket, räkenskaper 1801 - 29.
Kartor och stadsplaner 1693 - 1860.
Föremålskatalogerna 1984-86.

Jakobstads centralarkiv:
Oekonomieprotokoll 1729 - 1877.
Ägokartor.
Kopia av tullinspektör J. Elers beskrivning 1773.

Tryckta källor:
Ahlström, Alarik; Jakobstads hamn och dess uppgrundning. Pedersöre jul- och hembygdsbilaga 1924.
Björklund Guy; Beckbruket - Jakobstads första fabrik. Pedersöre jul- och hembygdsbilaga 1924.
Calonius Allan; Orsakerna till städerna Nykarleby, Jakobstads och
Gamlakarlebys uppkomst. Fennia 80 Nr 2. Helsingfors 1957.
Staden Jakobstad. Kittholmen, rapport 31.5.1985.